Om alla...

Om alla levde efter den gyllene regeln och gjorde mot andra som de själva skulle vilja bli behandlade så skulle alla älska varann för alla skulle vara så snälla och ingen skulle ha några brister och livet skulle vara... rätt så tråkigt? Eller?

Ingen skulle tänka på sig själv och ingen skulle drömma. Ingen skulle klaga och så länge man inte har något att klaga på finns det inget att förbättra. Så vi syndar och felar och grämer oss och lär oss av våra misstag och en del förlåter oss våra synder, ibland förlåter vi oss själva, ibland inte, och andra förlåter oss inte heller och vi får leva med vetskapen om vad vi har ställt till med i resten av våra liv. Ibland går det över, ibland är man ärrad för livet. Är det inte det som gör oss intressanta?

Vi formas utifrån det vi går igenom och utifrån de personer vi stöter på. Ibland finner vi en del av oss själva i andra och ibland känner man att man inte har ett dyft gemensamt. Ibland känner man en samhörighet med folk. Ett band som bara infinner sig. Tyst, utan ord ingår man i något slags förbund.

En blick kan berätta en hel novell, men det är inte alltid man hittar någon som kan läsa ens ögon. Även om man blottar hela sitt inre i en blick så gäller det att hitta den där personen som kan läsa en.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0