The new me

Jag försöker vara en bättre person nu.
Försöker vara dig till lags.
Tänkte se om det får oss att må bättre.
Just nu får det mig att känna mig totalt oduglig och otillräcklig.
Jag vill visa att jag kan en bra tjej.
Vill inte att du ska minnas mig så som jag har varit på senaste.
Varför jag har varit sådan är ju en bra fråga i och för sig.
Protest kanske?
Ett patetiskt försök att få dig att se mig.
Få dig att sakna den jag var.
Det vi var.
Om vi var det?
Det kanske bara var önsketänkande från min del.
Jag känner mig så himla besviken och nedtrampad.
A new low.
It can only go up from here.

This is how i feel

Jag känner mig osäker. Vet inte vad jag vill.
Vet inte vad jag vill att du ska göra, kan du göra något alls?
Är det mig det är fel på? Varför isåfall?
Jag tycker jag har varit bra. Inte på senaste men i det stora hela.
Jag finns här, kommer alltid finnas här, sån är jag.
Kanske därför du beter dig som det också.
Tar för givet att jag bara ska finnas här.
Finna mig i allt.
Jag brukar alltid vara den som får be om ursäkt.
Varför?
För att ajg beter mig illa tills någon ifrågasätter det.
Sån är jag.
Kan det vara så?
Beter mig bra så länge jag är nöjd, och illa när jag stör mig på nåt.
Ja, det kan stämma.
Vad kan du göra åt saken, jo läs mig.
Läs mig som en öppen bok, hur svårt kan det vara?
Jag visar ju mitt misstycke så tydligt.
Tycker jag.
Sån är jag.
Det kanske bara är i mitt huvud allt verkar solklart.
Det som är givet för mig borde vara det även för alla andra.
Men säger jag något rätt ut? Sällan.
Kanske det som är fel.
Jag är kanske den felande länken.
Det kanske är jag som måste bli bättre på att kommunicera.
Jag som måste lära mig att sätta ord på mina känslor.
Men det är aldrig någon som frågar...
Eller?
Hör jag det bara inte?
Är jag så dålig på att lysnna?
Är jag så dålig på att se händer som räcks ut åt mig?
Jag vet inte vad jag ska tro.
Jag tvivlar på min egen person, vem är jag egentligen?
Hurdan är jag?

Pieces of me

Jag känner mig helt förstörd. Trasig. Tusen bitar.
Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag tar åt mig så jäkla mycket av allt negativt som sägs. Jag vet inte, men det känns som att allt som sägs är negativt.
Är jag en sån hemsk människa? Förtjänar jag verkligen inte bättre?
Jag testar att vara en bra version av mig själv. Jag gör allt för dig... eller för mig, jag vet inte. Jagv ill visa att jag kan vara bra om det är någon som ser. Men om ingen ser, varför inte göra dumma saker så man får lite uppmärksamhet? Tror det har gått så långt.
Det gör jäkligt ont i mig också. Att se hur du låter dina vänner tala om mig, utan att skydda mig. Tycker du som de? Är tystnaden medhållande? Jag känner mig så lurad och bedragen. Ni sitter där och pratar bakom min rygg. Klankar ner, bjuder inte ens dit mig. Inte för att jag vill komma men ändå. Det är så jäkla obvious. Varför ska jag bara sitta hemma och ta all skit? Jag mår så jäkla dåligt, vill bara fly staden. Vill skaffa mig ett nytt liv, kanske ta upp ett annat.
Jag pallar inte det här, jag kan inte. Kan inte se på dig och tycka om dig. Inte se på dig och lita på dig. Jag kan bara se han som inte bryr sig ett skit om mig så länge jag bara finns där och är tyst och medgörlig, och om jag gör något annat så får jag minsann höra. Du duger inte, du gör fel, du är dum och du är en idiot. Jag skriker efter att du ska se mina goda sidor men får ingen respons whatsoever. Jag är så himla ledsen över att ha fastnat i den här fällan. Hur i hela friden ska jag ta mig ut?

Bitter

Fy vad jag känner mig bitter just nu. Verkligheten börjar sjunka in.

Varför har jag låtit det gå så länge?
Varför tar jag bara all kritik HELA tiden.
Varför får jag aldrig höra att jag är bra?
Varför har jag nöjt mig med detta liv i fem år?
Jag gör en jävla massa saker utan att be om något i gengäld.
Utan att ens få ett, -Vad fint du gör älskling, eller -Vad fin du är.

Nä, när det gäller mig så duger det inte ens att svara på tilltal.
Och har han sönder nåt som är mitt, så får jag fixa det själv.
Ja nu tar jag extremfallen men allvarligt, ska det vara så?
Nä istället får man höra -Vad gör du, skynda på, gör si, gör så.
Så har det alltid varit. Ett nyp i stjärten och så ska man va nöjd sen.

MEN NU RÄCKER DET!
This is it.

Ensam

Jag har varit på egen hand länge.
Har bara inte kunnat sätta fingret på det.
Faktum är att jag har gjort allt jag velat göra själv.
Och jag har växt.

Det är inte negativt för min del.
Kanske inte för din del heller.
Vi har haft det helt okej.
Vi har haft våra stunder.
Men var vi någonsin lyckliga?
Var vi rätt?

Jag tror att vi nöjde oss båda två.
Vi kan bättre men vi vågade inte satsa eftersom vi hade det bra.
Vi bad aldrig om mer av varann, och därför växte vi inte.
Men jag behöver växa, och du har inte hängt med.
Det kanske är ett ställningstagande från din sida.
Du kanske är nöjd med ditt liv som det är.
Du kanske vill ha det såhär.

Nu måste jag lämna dig.
Jag kan inte stanna för din skull längre.
Det har varit bekvämt och tryggt, men nu känns det bara obekvämt och fel.
Jag behöver något annat nu.
Måste tänka på mig själv.

Jag hoppas du är nöjd med ditt liv, eller att du hittar något som gör dig hel igen.
Kanske ses vi senare i livet och kan hitta tillbaks till varann.
Kanske kan vi senare hitta den där biten som försvann.

RSS 2.0