Blickar och ord

Är det inte sant, att man kan säga mycket utan att tala? Vi säger så mycket onödigt till varandra. Sådant som egentligen inte spelar någon roll. Ord och meningar av fullständigt nonsens och överflöd. När jag egentligen vill prata om dig. Vad jag känner för dig. Vad jag drömmer om. Vad du gör med mig. Hur du får mig att må. Hur lätt det verkar vara för dig att bara titta åt ett annat håll och hur ont det gör i mig när du gör det. Men att jag är glad ändå, för jag känner så mycket för dig, så många känslor som jag inte har känt på så länge. Jag känner mig så levande och så olidligt närvarande när du inte låtsas om mig. Och även om jag betraktar dig med min fulla uppmärksamhet så lyssnar jag inte på allt du säger. Jag läser istället dina kroppsrörelser, läser dina ögon, ditt tonläge, din blick. Och hur hårt jag än koncentrerar mig så ser jag det inte. Hittar inte det där som jag söker. Döljer du det väldigt väl eller har du slutat sända ut signalerna? Jag längtar efter den känslan du brukade framkalla. En liten blick fick mig att le. Och när du gick förbi mig råkade stöta ihop med mig reste sig vartenda hårstrå på min kropp. Och när din hand råkade vidröra min rodnade jag och hjärtat slog dubbla slag. Är det borta, är spänningen död? Jag hoppas att den ska vakna och skaka min värld igen.

Du...

Jag vet att jag vill ha dig.
Du är min dröm.
Varje dag faller något på plats.
Jag upptäcker nåt mer jag vill ha, och det finns hos dig.

Och trots att du står där dag efter dag framför mina ögon.
Nära nog att ta på.
Så kommer jag inte inpå dig.

Jag försöker tänka på allt jag VET.
Och på allt jag TROR.
Allt jag VILL...

Men ändå tycks jag fokusera mer på vad jag är RÄDD för...
Vad jag är OSÄKER på..
Och vad jag INTE HAR....

Slutet

This is it.
Nu är det på riktigt.
Idag är det dags att åka härifrån.

Jag ska lämna allt det här tråkiga, deppiga bakom mig och se framåt.
Jag vet vad jag INTE vill ha, och jag har blivit bättre på att se vad jag VILL ha.
Kanske även lite bättre på att prata om vad jag känner...
Vi har haft det bra, för det mesta, det har vi.
Men det är mycket saker som aldrig har kommit upp till ytan.
Saker som jag vet att han inte pratar med mig om.
Jag vet förmodligen inte ens hälften av vad han tänker, och tvärt om.
Jag vill inte ha det så mer.
Och inte ens nu, när det verkligen gäller, lossnar det.
Det finns ett uttryck "Fake it until you make it"
jag önskar att det funkade på allt, men det funkar inte i relationer.

Och vet ni, det är inte hela världen om man inte håller ihop livet ut.
Ibland är det snarare hela världen om man håller ut livet ut.
Nöjer sig fast man inte är nöjd.

Jag vill ha lite jävlar anamma!
En karl som inte låter mig åka iväg hur som helst på egen hand.
Nån som höjer mig till skyarna.
Nån som tar mig i försvar om någon säger nåt om mig, eller gör något mot mig.
Någon som säger att jag är fin även om man ser ut som fan.
Nån som delar med sig av sina innersta tankar och lyssnar på mina...
Nån att dela resten av mitt liv med...

RSS 2.0