Blickar och ord

Är det inte sant, att man kan säga mycket utan att tala? Vi säger så mycket onödigt till varandra. Sådant som egentligen inte spelar någon roll. Ord och meningar av fullständigt nonsens och överflöd. När jag egentligen vill prata om dig. Vad jag känner för dig. Vad jag drömmer om. Vad du gör med mig. Hur du får mig att må. Hur lätt det verkar vara för dig att bara titta åt ett annat håll och hur ont det gör i mig när du gör det. Men att jag är glad ändå, för jag känner så mycket för dig, så många känslor som jag inte har känt på så länge. Jag känner mig så levande och så olidligt närvarande när du inte låtsas om mig. Och även om jag betraktar dig med min fulla uppmärksamhet så lyssnar jag inte på allt du säger. Jag läser istället dina kroppsrörelser, läser dina ögon, ditt tonläge, din blick. Och hur hårt jag än koncentrerar mig så ser jag det inte. Hittar inte det där som jag söker. Döljer du det väldigt väl eller har du slutat sända ut signalerna? Jag längtar efter den känslan du brukade framkalla. En liten blick fick mig att le. Och när du gick förbi mig råkade stöta ihop med mig reste sig vartenda hårstrå på min kropp. Och när din hand råkade vidröra min rodnade jag och hjärtat slog dubbla slag. Är det borta, är spänningen död? Jag hoppas att den ska vakna och skaka min värld igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0