Tears of rage and evil laughter

...bara för att det lät så brutalt. Humörsvängningarna är ett faktum.

Ännu en 60årsfest

Den här gången satt du och messade med andra tjejer hela kvällen medan jag satt mitt emot och försökte fånga din uppmärksamhet med tåflörteri och allt jag kunde komma på. Det var ännu en spik i kistan. Inför din familj. Vad gör du med telefonen egentligen, undrade din mamma och du svarade inte så jag svarade han chattar... hade bra lust att säga att du chattade med två unga tjejer från jobbet. Och så ditt tal till din mamma: Tack för att du har uppfostrat mig så bra, och så sitter du och beter dig på det där viset med din sambo mitt emot. Dåligt.

Trasig

När ska tårarna ta slut? Har inte gråtit så här mycket sedan Joel. Och tur är väl det. Man vill ju ha det bra, men vad ska man göra när det inte är det då? Om det inte går att fixa. Om inte ens Jocke kan. En och en halv vecka kvar. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv, jag vet bara att jag vill vara lycklig och just nu ser jag knappt vad jag skriver av alla tårar. Det är inte lycka. Och han kan inte fixa det. Jag är trasig.

Thinking back

Vet inte när det blev såhär. Det måste ha varit kring nyår. Undrar om inte det var första spiken i kistan. Det som hände på nyårsafton. Sedan dess backade jag nog ett steg. Tog avstånd. Vände ryggen till, taggarna utåt. Behöll dem så fram till sommaren. Mycket hinner hända på ett par månader. Man hinner glida isär mycket.

Kanske försökte du hålla ihop oss. Du kom ner till Sthlm på min praktik, du ringde och försökte hålla kontakten. Men vad sa vi egentligen under den tiden? Var det många ord? Jag slöt mig. Det vet jag. Höll det inom mig för att jag inte ville ta konflikten på telefon eller via skype. Eller för att jag inte ville förstöra ett lov. Det var vad jag intalade mig själv. Sanningen är kanske att jag var rädd att ta den överhuvudtaget. Och när jag väl kom hem kände jag mid dum som fortfarande tänkte på det där. MEn vad ska man göra då när problemet inte är löst utan bara skjutet åt sidan.

Jag vill ändå minnas att jag konfronterade dig ganska omgående efter nyår. Att jag sa att jag inte tyckte det var okej att du lät din bästa vän kalla mig idiot utan att du protesterade. Men som så många gånger annars fick jag inte den respons jag hade hoppats på. "Det där är ju nåt mellan dig och honom", "Jag har inget med det att göra"... Jag önskar att du hade stått upp för mig istället, eller åtminstone förklarat för mig varför du kände likadant. Vi kunde ha fixat det där och då men det blev inte så.

Tiden fick gå för långt.


Inte förrän till sommaren hände nåt. Jag minns inte när. Jo. Vi hade snackat om ett uppehåll och vi hade fest och S kom. Jag sa okej fast jag inte alls tyckte det var det. Jag var helt övertygad om att du visste att det inte var ok efter allt som hänt men du kanske blundade för det för att det var enklast. Jag blev så arg så arg. Jag gick på färjan. N&N var där och B's kompis från Sthlm. Och jag var arg. Kastade mig i armarna på nån du kände så du skulle få höra det. Så du skulle bli sårad. Och det blev du. Jag fick min hämnd.

Sedan skällde du på mig med rätta. Jag var glad att få en reaktion. Lite jävlar anamma.
Jag lovade att bättra mig. För mig var det ett stort steg att snacka med din kompis. Jag minns att du tackade mig efteråt.

Vad mer har jag gjort för att bättra mig? Små vardagliga saker. Tillät mig själv göra små saker i vardagen igen som par ska ha i sin vardag. Började inkludera dig igen. Så gott jag kunde. Jag gjorde så gott jag kunde.
Skjutsade dig till 60-års kalaset.

Du följde med till Västmark på kräftskiva.

Vi for på nolia.

Jag köpte en hoj och tänkte att du skulle bli imponerad och intresserad av att umgås med mig på ett nytt sätt. Att vi skulle ha något att roa oss med tillsammans. Men jag kände mig mest jobbig, fick tjata på att vi skulle ut och åka medan du gladeligen for ut med Acke istället. Fick mig att känna mig uppgiven. Men beslutsam att jag skulle ta kortet med eller utan din hjälp.

Så har det känts med mycket. Kan inte komma på något direkt sådär, men det känns som att jag är på egen hand. Jag lyckas inte intressera dig i att göra saker med mig. Och det får mig att känna mig så himla oduglig. Jag blir arg på dig som inte ser att jag försöker, och arg på mig själv som fortsätter. Och jag kan inte fortsätta ha det såhär. Jag tror hela tiden att vi har nått rock bottom och det kan bara bli bättre men någon timme senare är vi där igen. Jag kämpar men gör du det? Jag får ingen respons.


Bekräftelse

I dagens samhälle har man en hel del att mäta sig med. Jag kan inte säga att jag inte blir påverkad. Jag önskar att jag kunde gå min egen väg och bara hålla huvudet högt och vara nöjd med mig själv som jag är. Men det är inte så himla lätt alla gånger. Jag är nog en sån person som BEHÖVER höra att nån annan tycker att jag duger. Att jag räcker till. Att jag har det som krävs.

Och ibland så måste jag jaga de där orden så himla hårt för att få höra dem. Jag kan göra helt sjuka grejer bara för att få bekräftelse. Om jag inte kan få en person att säga de där orden så måste jag leta någon annanstans.

Jag tänker tillbaks på mitt liv för några år sedan. På gymnasiet närmare bestämt. Jag hade en person som betydde hela världen för mig. Han var min bästa vän och jag älskade honom som en familjemedlem. Jag testade gränserna med honom. Hur långt kan man gå innan man går för långt. Och jag gick för långt och förlorade honom. Jag tror att samma sak händer igen här. Jag har gått för långt igen. Men skillnaden är att jag inte känner mig lika förkrossad. Jag visste redan var gränsen gick den här gången. Vet mycket väl vilka reaktioner jag får fram genom att bete mig på ett visst sätt, och gjorde det ändå. Vill jag förstöra för mig själv? Gör jag ens det? Jag kanske framställer mig själv i dålig dager för att göra det lättare för folk att lämna mig.

Jag har inte listat ut än varför jag vill att folk ska lämna mig? Vill jag förlora de som står mig närmast? Står de inte tillräckligt nära? Varför gör jag annars såhär. Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst. Men det är inte alla som klarar av att älska mig genom allt. Kanske är det det som är problemet. Kanske är det det jag någonstans inom mig känner på mig att de inte gör, och vill ha avstånd ifrån. Och är man konflikträdd som jag är, så provocerar och manipulerar man fram saker och ting istället, på bekostnad av ens eget välmående.

Definitivt

Nu har han äntligen fattat vad jag har försökt säga i ett halvår.
Det känns jätteledsamt men samtidigt som en enorm befrielse.
Jag är så lättad att det inte bara är jag som känner att det inte är bra längre.
Det första steget till att lösa problem, är att erkänna att de finns.
Jag tror att det bara kan bli bättre härifrån.
Oavsett hur det utvecklas så har vi äntligen nått rock bottom, och vi vet båda om det.
Vi får se om våra vägar leder oss tillbaks till varandra eller ifrån varandra.
Hur som helst så kan det bara bli bättre.
Vi båda förtjänar att vara lyckliga och just nu är det ingen av oss som är det.
Det kommer vara en hemsk höst från och med nu, det förstår jag.
Vi bor tillsammans men har bestämt oss för att ta en paus.
Det kommer inte bli lätt... jag vet.
Men det måste bli så här.

Sorglig dröm

Jag hade hamnat på ett ställe där jag inte skulle vara. Vet inte hur jag hamnat där. Omgiven av ett folk som såg ut att leva på faraonernas tid. Min prins kom till undsättning och skulle rädda mig. Det gick utan problem tills vi råkade stöta ihop med en människa på en häst. Hans blick var tom. Han såg ner på oss från sin häst. Iakttog. Prinsen ber honom släppa förbi oss, ryttaren bara tittar. Prinsen drog sitt svärd för att visa att han menar allvar. Ryttaren såg ut att memorera varenda rörelse prinsen gjorde och kopierade sedan hans drag och drog sitt svärd. Prinsen nervös, vill inte skapa en scen. Ryttaren står i vägen. Ser på oss utan att visa en min. Prinsen sticker svärdet genom benet på honom för att få en reaktion. Ryttaren tittar på blodet som sprutar från såret och tittar sedan på prinsen. En robot, tänker jag. En exakt kopiering av prinsens svärdmanöver resulterar i att han sticker sitt svärd rakt genom halsen på prinsen. Och prinsens halspulsåder är ett minne blott och han faller ihop med sina och mina händer om såren för att hindra blodet från att tömmas ur hans kropp. Ryttaren iakttar utan att säga ett ord. Min prins dör och allt händer med linneas (idol - hope there's someone) sång i bakgrunden.

RSS 2.0