Thinking back

Vet inte när det blev såhär. Det måste ha varit kring nyår. Undrar om inte det var första spiken i kistan. Det som hände på nyårsafton. Sedan dess backade jag nog ett steg. Tog avstånd. Vände ryggen till, taggarna utåt. Behöll dem så fram till sommaren. Mycket hinner hända på ett par månader. Man hinner glida isär mycket.

Kanske försökte du hålla ihop oss. Du kom ner till Sthlm på min praktik, du ringde och försökte hålla kontakten. Men vad sa vi egentligen under den tiden? Var det många ord? Jag slöt mig. Det vet jag. Höll det inom mig för att jag inte ville ta konflikten på telefon eller via skype. Eller för att jag inte ville förstöra ett lov. Det var vad jag intalade mig själv. Sanningen är kanske att jag var rädd att ta den överhuvudtaget. Och när jag väl kom hem kände jag mid dum som fortfarande tänkte på det där. MEn vad ska man göra då när problemet inte är löst utan bara skjutet åt sidan.

Jag vill ändå minnas att jag konfronterade dig ganska omgående efter nyår. Att jag sa att jag inte tyckte det var okej att du lät din bästa vän kalla mig idiot utan att du protesterade. Men som så många gånger annars fick jag inte den respons jag hade hoppats på. "Det där är ju nåt mellan dig och honom", "Jag har inget med det att göra"... Jag önskar att du hade stått upp för mig istället, eller åtminstone förklarat för mig varför du kände likadant. Vi kunde ha fixat det där och då men det blev inte så.

Tiden fick gå för långt.


Inte förrän till sommaren hände nåt. Jag minns inte när. Jo. Vi hade snackat om ett uppehåll och vi hade fest och S kom. Jag sa okej fast jag inte alls tyckte det var det. Jag var helt övertygad om att du visste att det inte var ok efter allt som hänt men du kanske blundade för det för att det var enklast. Jag blev så arg så arg. Jag gick på färjan. N&N var där och B's kompis från Sthlm. Och jag var arg. Kastade mig i armarna på nån du kände så du skulle få höra det. Så du skulle bli sårad. Och det blev du. Jag fick min hämnd.

Sedan skällde du på mig med rätta. Jag var glad att få en reaktion. Lite jävlar anamma.
Jag lovade att bättra mig. För mig var det ett stort steg att snacka med din kompis. Jag minns att du tackade mig efteråt.

Vad mer har jag gjort för att bättra mig? Små vardagliga saker. Tillät mig själv göra små saker i vardagen igen som par ska ha i sin vardag. Började inkludera dig igen. Så gott jag kunde. Jag gjorde så gott jag kunde.
Skjutsade dig till 60-års kalaset.

Du följde med till Västmark på kräftskiva.

Vi for på nolia.

Jag köpte en hoj och tänkte att du skulle bli imponerad och intresserad av att umgås med mig på ett nytt sätt. Att vi skulle ha något att roa oss med tillsammans. Men jag kände mig mest jobbig, fick tjata på att vi skulle ut och åka medan du gladeligen for ut med Acke istället. Fick mig att känna mig uppgiven. Men beslutsam att jag skulle ta kortet med eller utan din hjälp.

Så har det känts med mycket. Kan inte komma på något direkt sådär, men det känns som att jag är på egen hand. Jag lyckas inte intressera dig i att göra saker med mig. Och det får mig att känna mig så himla oduglig. Jag blir arg på dig som inte ser att jag försöker, och arg på mig själv som fortsätter. Och jag kan inte fortsätta ha det såhär. Jag tror hela tiden att vi har nått rock bottom och det kan bara bli bättre men någon timme senare är vi där igen. Jag kämpar men gör du det? Jag får ingen respons.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0