Blue...

Ibland känner jag mig så himla nere. Det behöver inte vara nåt speciellt som har hänt egentligen. Helt plötsligt bara känner man sig helt modfälld och ensammast i hela världen.. Utåt får man försöka hålla masken och liksom fake it til you make it. Låtsas att allt är bra tills man tror det själv. Ibland lurar jag mig själv fullständigt och kan inte begripa vad det är som gör mig så fruktansvärt nere... jag kan liksom inte tillåta mig själv att uttala min sorg över att vara ensam. Intalar mig sjävl att jag trivs med ensamheten, så bra att jag tror lite på det själv... Men mitt hjärta kan man inte lura. Jag ler när jag ser kärleken omkring mig. Alla par som ser kärleksfullt på varann, talar kärleksfullt om varann och rör kärleksfullt vid varann... Det är så vackert och jag vill också ha det!

Men så träffar jag plötsligt någon som tycker om mig och då slår det om. Jag vänder taggarna utåt och blir en helt annan person. Vågar inte öppna mig eller vill kanske helt enkelt inte, trots att jag lovat mig själv att släppa in kärleken i mitt liv. Sist jag gjorde det blev allt så himla baklänges. Helt plötsligt var det han som vände taggarna utåt. Stötte bort mig och hoppade i famnen på en annan kvinna. Precis som jag brukar göra när jag inte riktigt är redo.


Känner så igen mig i mina formuleringar när jag tilltalade honom. Jag ser precis samma mönster i sättet en del killar pratar med mig som jag talade till honom, och jag känner igen mina svar precis som han svarade mig. Och jag förstår mer och mer hur han tänkte och kände. Jag var inte den han sökte... timingen var helt fel, och det gör mig helt förkrossad för jag trodde verkligen att han var den jag sökte. Och jag kände på mig att jag bara hade en chans på mig och jag visste att det inte var rätt tidpunkt att satsa men jag gjorde det ändå och det sket sig så brutalt!


För snart ett år sedan bestämde oss jag och personen som jag levt med i fem år, verkligen för att gå skilda vägar. Och det är också snart ett år sedan jag mötte personen som skulle krossa mitt hjärta. Lustigt nog var det två olika personer.


Det enda positiva med allt är att jag kände på mig direkt jag mötte honom att han skulle vara en viktig man i mitt liv. Det blev han. Jag kände också på mig att han tyckte bra om mig och det gjorde han. Jag kände på mig att jag bara skulle ha en chans på den här killen och det verkar som att den chansen är förbrukad nu men man vet ännu inte slutet. Och är det det så är det kanske helt okej för jag har lärt mig otroligt mycket på vägen. Och nästa gång jag känner att det är en viktig person på intågande, kanske jag kan fokusera mer på kärleken och vår framtid än risken att det inte ska fortsätta vara vi...


Jag visste nog hela tiden... Han kom nog in i mitt liv för någon anledning som jag kanske inte begriper helt och fullt ut ännu, men jag tror han var/är en mycket viktig pusselbit som jag behövde för att mitt pussel skulle börja likna något. Jag har lärt mig mycket av honom även om vi inte träffats mycket alls. Han gjorde intryck, och han fick mig att inse att man faktiskt FÅR välja. Och man får välja bort. Och ibland väljer man inte vilka som ska tycka om en, de väljer en. Ibland begriper man inte ens varför de gör det, men de ser något hos en som man kanske inte själv kan se för tillfället. Och helt plötsligt är det väldigt tomt när de slutar höra av sig.


Han sa ofta: Vad vill du göra? Skit i vad alla andra tycker och gör det! Och så såg han på mig med de där ögonen och jag hisnade som om jag föll. Och jag föll så hårt, så hårt. Så underbart, fruktansvärt, härligt, ont det gjorde att falla. Jag kände mig så levande och smärtan var så skön på något vis, jag vet att jag kan älska. Jag vet att jag kan förföra och jag vet nu också att jag kan vara brutalt ärlig och att det kan såra andra så som det han i ärlighetens namn sa till mig, som sårade mig så djupt och innerligt. Jag vet så mycket mer om mig själv nu än jag visste då. Jag älskar honom för det han gjorde med mig och jag saknar honom. Saknar hans raka sätt och hur han fick mig att se på mig själv, som om jag var viktig.

RSS 2.0