Jag har tappat lusten på jobbet.

På senaste tiden har jag känt mig som bäraren av ett tomrum som en gång var fyllt av glädje och ambition.

Vad har hänt?
När blev det såhär?
Vad vill jag?
Vad behöver jag för att må bra igen?

Mina tankar går bakåt.

I somras trivdes jag på mitt jobb. Jag kände att jag gjorde ett bra jobb, att det jag gjorde spelade roll. Det var ingen som missunnade mig att vara där jag var och eller att jag gjorde vad jag gjorde.


Sedan kom hösten. Jag blev erbjuden Anna-Maritas tjänst. Jag var jätteglad! Skulle få jobba ett helt år! Och så gick det någon månad och Ulf gick i pension. Och jag blev tillfrågad om jag var intresserad av det jobbet. Jag tvekade men sa ja. Och så fick jag det bara sådär. Utan varken rekrytering eller tillkännagivande offentligt.
Och folk började tycka att jag inte fått det på mina egna meriter.


Jag har alltid ställt upp, även på sått och vis i det här fallet med att ta tjänsten - eftersom jag hade hört att ingen annan på bygget var intresserad när de hade blivit tillfrågade. Jag tänkte som så: okej, jag har ändå lite inblick i det här. Jag behöver inte lära mig precis allt från grunden. En del saker har jag åtminstone ett litet hum om. Det är bra för verksamheten (och det är självklart även bra för mig om jag får ett fast jobb).


Jag försöker att inte trampa någon på tårna för jag vet att det stör nog mycket att jag är tjej, ung och nyutbildad - och att jag har kontakter. Det sista jag vill är att folk ska komma och tycka att jag sätter mig på dem och att jag inte bryr mig om vad de tycker. Att jag inte vet vad jag pratar om har de däremot rätt i ibland. Inte VET jag allt. Men jag kan litegrann om mycket. Och jag lär mig mer hela tiden mer om allt möjligt.


Jag har lyssnat och försökt analysera för att kunna göra förändringar, förbättringar - alltid. Jag har verkligen försökt lära mig allt inom vår verksamhet. Och jag har försökt att själv bli bättre. Tänka efter före för att undvika missförstånd och misstag. Det har jag.


Det är förmodligen få utifrån heller som bara KAN allt, hux flux. Vet hur allt brukar gå till. Jag kan för tusan OMÖJLIGT VETA ALLT som de vet. Det finns folk som jobbat för Park & Natur längre än jag ens har LEVT. Jag lär mig av mina misstag och lyssnar gärna för att kunna undvika göra samma misstag som andra begått tidigare. De flesta ser att jag gör mitt bästa och delar glatt med sig av det de redan vet medan andra gärna vinklar det till min nackdel när jag frågar hur de brukar göra.


Frågan jag ställer mig själv just nu är om jag vill vara arbetsledare ens. Det känns som att en del räknar med att jag ska vilja det, men varför? Beror det på att jag aldrig har vägrat, istället har jag tagit reda på saker och huggit i. Jag har sällan klagat, men jag har svalt mycket det senaste halvåret. Och jag börjar vara mätt.


Följdfrågan blir: men varför gick jag då utbildningen till Drift och anläggningsledare inom utemiljö?


Det enda svar jag kommer på är att jag alltid har trivts så bra på kommunen, att alla har varit så snälla. Jag har återkommit vartenda år sedan 2003. Att jag ville ha en fast tjänst där på grund av det. Och jag visste att Ulf skulle gå i Pension lagom till att min utbildning var klar.


Men saker har förändrats sedan jag fick jobbet som arbetsledare. Jag trivs inte längre. Alla är inte snälla längre. Glädjen att gå till jobbet är borta. Jag känner mig oönskad. Inte av alla men av många. Och det påverkar mig i allra högsta grad både på jobbet och hemma.

RSS 2.0