Jag har tappat lusten på jobbet.

På senaste tiden har jag känt mig som bäraren av ett tomrum som en gång var fyllt av glädje och ambition.

Vad har hänt?
När blev det såhär?
Vad vill jag?
Vad behöver jag för att må bra igen?

Mina tankar går bakåt.

I somras trivdes jag på mitt jobb. Jag kände att jag gjorde ett bra jobb, att det jag gjorde spelade roll. Det var ingen som missunnade mig att vara där jag var och eller att jag gjorde vad jag gjorde.


Sedan kom hösten. Jag blev erbjuden Anna-Maritas tjänst. Jag var jätteglad! Skulle få jobba ett helt år! Och så gick det någon månad och Ulf gick i pension. Och jag blev tillfrågad om jag var intresserad av det jobbet. Jag tvekade men sa ja. Och så fick jag det bara sådär. Utan varken rekrytering eller tillkännagivande offentligt.
Och folk började tycka att jag inte fått det på mina egna meriter.


Jag har alltid ställt upp, även på sått och vis i det här fallet med att ta tjänsten - eftersom jag hade hört att ingen annan på bygget var intresserad när de hade blivit tillfrågade. Jag tänkte som så: okej, jag har ändå lite inblick i det här. Jag behöver inte lära mig precis allt från grunden. En del saker har jag åtminstone ett litet hum om. Det är bra för verksamheten (och det är självklart även bra för mig om jag får ett fast jobb).


Jag försöker att inte trampa någon på tårna för jag vet att det stör nog mycket att jag är tjej, ung och nyutbildad - och att jag har kontakter. Det sista jag vill är att folk ska komma och tycka att jag sätter mig på dem och att jag inte bryr mig om vad de tycker. Att jag inte vet vad jag pratar om har de däremot rätt i ibland. Inte VET jag allt. Men jag kan litegrann om mycket. Och jag lär mig mer hela tiden mer om allt möjligt.


Jag har lyssnat och försökt analysera för att kunna göra förändringar, förbättringar - alltid. Jag har verkligen försökt lära mig allt inom vår verksamhet. Och jag har försökt att själv bli bättre. Tänka efter före för att undvika missförstånd och misstag. Det har jag.


Det är förmodligen få utifrån heller som bara KAN allt, hux flux. Vet hur allt brukar gå till. Jag kan för tusan OMÖJLIGT VETA ALLT som de vet. Det finns folk som jobbat för Park & Natur längre än jag ens har LEVT. Jag lär mig av mina misstag och lyssnar gärna för att kunna undvika göra samma misstag som andra begått tidigare. De flesta ser att jag gör mitt bästa och delar glatt med sig av det de redan vet medan andra gärna vinklar det till min nackdel när jag frågar hur de brukar göra.


Frågan jag ställer mig själv just nu är om jag vill vara arbetsledare ens. Det känns som att en del räknar med att jag ska vilja det, men varför? Beror det på att jag aldrig har vägrat, istället har jag tagit reda på saker och huggit i. Jag har sällan klagat, men jag har svalt mycket det senaste halvåret. Och jag börjar vara mätt.


Följdfrågan blir: men varför gick jag då utbildningen till Drift och anläggningsledare inom utemiljö?


Det enda svar jag kommer på är att jag alltid har trivts så bra på kommunen, att alla har varit så snälla. Jag har återkommit vartenda år sedan 2003. Att jag ville ha en fast tjänst där på grund av det. Och jag visste att Ulf skulle gå i Pension lagom till att min utbildning var klar.


Men saker har förändrats sedan jag fick jobbet som arbetsledare. Jag trivs inte längre. Alla är inte snälla längre. Glädjen att gå till jobbet är borta. Jag känner mig oönskad. Inte av alla men av många. Och det påverkar mig i allra högsta grad både på jobbet och hemma.

En sådan dag

Idag är humöret som en berg och dalbana. Började med en topp som varade i ca en timme och sedan har det dalat. Dalat, dalat, dalat och för en timme sen sa det KRASCH. Och vad händer då? Jo, då hittar man med största sannolikhet mig bölande i min OnePiece, pratande högt med mig själv och utan ett enda vettigt svar på någon av de stora frågorna som tär mitt psyke sönder och samman.

Varför ska det vara så svårt att komma över vissa? Det finns två personer som har krossat mitt hjärta brutalt, och dessa två höjer jag till skyarna i mitt huvud...varför? Vad sjutton ser jag hos dem egentligen? "Det fanns nåt speciellt mellan oss - ett tyst samförstånd, blickar som sa mer än tusen ord, en elektricitet mellan oss när våra kroppar rörde vid varann..." Nej. Det fanns inte. Det var bara i DITT huvud det var så. De kan inte ha upplevt samma sak och därför VAR det inte så. Det var ett missförstånd, Du kände fel. Get over it. GET OVER IT.

De har en sak gemensamt. De ställer de enklaste frågorna med de svåraste svaren...

"Vad vill DU göra?"
"Vad gör DIG lycklig?"

Det där med hälsovecka och gå på någon inspirerande kvällsaktivitet var det inte tal om idag. Nej, istället gräver jag bokstavligen ner mig. Väldigt konstruktivt, jag vet. Men ibland måste jag tillåta mig själv att bryta ihop.

Kärlek..

Hur vet man att man är kär?
Det vet man väl bara?


Har du någonsin varit kär?
Jag är det jätteofta. Mer eller mindre.


Vad är kärlek?

För mig är det nog den där föreställningen om hur man skulle kunna ha det tillsammans med någon. Antingen tilltalar fantasin en såpass mycket att man inte kan tänka på så mycket annat, eller också faller det en inte riktigt i smaken och man fastnar inte för den personen/fantasin och man blir helt enkelt inte kär.

Fast rätt ord kanske hellre skulle vara förälskad? Jag är förälskad jätteofta. Jag är förälskad NU. Flerfaldigt förälskad.

Vart kommer föreställningarna ifrån då? Fantasierna?

En attraktion kan såklart vakna så fort man ser en person, men fantasierna börjar formas först när våra ögon möts. Tänk så mycket man ser i folks ögon. Har man sett personen innan och tyckt om vad man såg, så kanske man får sig en riktig volt i bröstet om blickarna tillåter fantasin att skena när ögonen väl möts. Där har du vad jag kallar kärlek vid första ögonkastet. Och ibland är det helt tvärt om, nån kan va jättesnygg men när man ser dem i ögonen så händer inte ett dugg. Då blir jag inte kär.

Eller så kanske personen inte ens fångade mitt intresse förrän våra ögon möttes och man bara hisnar till och vips så har man trillat dit utan att fatta ett dugg! Eller så har man känt varann ett bra tag men plötsligt matchar något när man ser varann i ögonen och det gnistar till som aldrig förr... ni har säkert varit med om alla varianter ni med.

Ibland är man kär ett tag och det är frid och fröjd, tills en dag då man ser varann i ögonen och inser att fantasierna har förändrats. De stämmer inte längre. Ens drömmar förändras ju ständigt, och tar man död på föreställningarna om det där ljuva livet tillsammans, har man också tagit död på kärleken. Jag har varit med om det, men bara förstått vad som hände en enda gång - när jag såg att hans drömmar inkluderade mig, men att jag inte längre var den han trodde. Jag platsade inte in i hans drömmar eftersom hans idé om mig inte längre överensstämde med min egen uppfattning av mig själv och vice verca.

Att sätta sig själv i första rummet

Inte alltid så lätt. Har varit fast beslutsam om att tänka på mig själv och vad jag vill och behöver men så plötsligt igår kom jag på mig själv med att åter igen hamnat i en sits där jag gör saker för att andra vill det, utan att få ut nåt bra av det själv. Jag har ju fått nog av det där! Jag blir så ARG på mig själv, som trillar dit så himla lätt, som bara vill göra alla andra nöjda - på min egen bekostnad eller ej... Och arg på de personer som styr in mig i den situationen om och om igen. Jag har så svårt för att säga NEJ. Varför är det så svårt?

Blue...

Ibland känner jag mig så himla nere. Det behöver inte vara nåt speciellt som har hänt egentligen. Helt plötsligt bara känner man sig helt modfälld och ensammast i hela världen.. Utåt får man försöka hålla masken och liksom fake it til you make it. Låtsas att allt är bra tills man tror det själv. Ibland lurar jag mig själv fullständigt och kan inte begripa vad det är som gör mig så fruktansvärt nere... jag kan liksom inte tillåta mig själv att uttala min sorg över att vara ensam. Intalar mig sjävl att jag trivs med ensamheten, så bra att jag tror lite på det själv... Men mitt hjärta kan man inte lura. Jag ler när jag ser kärleken omkring mig. Alla par som ser kärleksfullt på varann, talar kärleksfullt om varann och rör kärleksfullt vid varann... Det är så vackert och jag vill också ha det!

Men så träffar jag plötsligt någon som tycker om mig och då slår det om. Jag vänder taggarna utåt och blir en helt annan person. Vågar inte öppna mig eller vill kanske helt enkelt inte, trots att jag lovat mig själv att släppa in kärleken i mitt liv. Sist jag gjorde det blev allt så himla baklänges. Helt plötsligt var det han som vände taggarna utåt. Stötte bort mig och hoppade i famnen på en annan kvinna. Precis som jag brukar göra när jag inte riktigt är redo.


Känner så igen mig i mina formuleringar när jag tilltalade honom. Jag ser precis samma mönster i sättet en del killar pratar med mig som jag talade till honom, och jag känner igen mina svar precis som han svarade mig. Och jag förstår mer och mer hur han tänkte och kände. Jag var inte den han sökte... timingen var helt fel, och det gör mig helt förkrossad för jag trodde verkligen att han var den jag sökte. Och jag kände på mig att jag bara hade en chans på mig och jag visste att det inte var rätt tidpunkt att satsa men jag gjorde det ändå och det sket sig så brutalt!


För snart ett år sedan bestämde oss jag och personen som jag levt med i fem år, verkligen för att gå skilda vägar. Och det är också snart ett år sedan jag mötte personen som skulle krossa mitt hjärta. Lustigt nog var det två olika personer.


Det enda positiva med allt är att jag kände på mig direkt jag mötte honom att han skulle vara en viktig man i mitt liv. Det blev han. Jag kände också på mig att han tyckte bra om mig och det gjorde han. Jag kände på mig att jag bara skulle ha en chans på den här killen och det verkar som att den chansen är förbrukad nu men man vet ännu inte slutet. Och är det det så är det kanske helt okej för jag har lärt mig otroligt mycket på vägen. Och nästa gång jag känner att det är en viktig person på intågande, kanske jag kan fokusera mer på kärleken och vår framtid än risken att det inte ska fortsätta vara vi...


Jag visste nog hela tiden... Han kom nog in i mitt liv för någon anledning som jag kanske inte begriper helt och fullt ut ännu, men jag tror han var/är en mycket viktig pusselbit som jag behövde för att mitt pussel skulle börja likna något. Jag har lärt mig mycket av honom även om vi inte träffats mycket alls. Han gjorde intryck, och han fick mig att inse att man faktiskt FÅR välja. Och man får välja bort. Och ibland väljer man inte vilka som ska tycka om en, de väljer en. Ibland begriper man inte ens varför de gör det, men de ser något hos en som man kanske inte själv kan se för tillfället. Och helt plötsligt är det väldigt tomt när de slutar höra av sig.


Han sa ofta: Vad vill du göra? Skit i vad alla andra tycker och gör det! Och så såg han på mig med de där ögonen och jag hisnade som om jag föll. Och jag föll så hårt, så hårt. Så underbart, fruktansvärt, härligt, ont det gjorde att falla. Jag kände mig så levande och smärtan var så skön på något vis, jag vet att jag kan älska. Jag vet att jag kan förföra och jag vet nu också att jag kan vara brutalt ärlig och att det kan såra andra så som det han i ärlighetens namn sa till mig, som sårade mig så djupt och innerligt. Jag vet så mycket mer om mig själv nu än jag visste då. Jag älskar honom för det han gjorde med mig och jag saknar honom. Saknar hans raka sätt och hur han fick mig att se på mig själv, som om jag var viktig.

Kär

Jag är så himla förälskad. Vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska ta mig till. Så jäkla jobbig känsla samtidigt som jag älskar det. Du är allt jag tänker på. När jag misslyckades på uppkörningen grät jag minst lika mycket för att det kändes precis som det kändes när jag insåg att jag förlorat dig. Känslan av att inte räcka till. Den värsta känslan. Jag är glad över de stunder vi fick men jag önskar de hade kunnat vara längre. Det känns hopplöst för du finns ju kvar där ute. Du som är allt jag vill ha och så vill du inte ha mig. Hade det varit lättare om du hade varit död undrar jag ibland... och sedan får jag en klump i halsen för att jag ens tänker tanken! Vad vore världen utan dig. Tänk om du aldrig mer skulle dyka upp i mitt liv. Vad vore livet då?

Can't get you out of my mind

Jag kan verkligen inte sluta tänka på dig.
Emil.
Varför det blev som det blev kan jag för mitt liv inte begripa.
Jag brukar inte ångra saker jag gör, men jag önskar verkligen att jag fick göra om så många saker angående vad som hände mellan dig och mig. Du har och är verkligen allt jag vill ha. Brutalt ärlig, ett driv, en gnistra i ögonen, ett sug i blicken, ett leende som får tiden att stanna. Du lyssnade på vad jag hade att säga och såg mig som jag var och du kom med bra förslag, vettiga tankar och redde ut mitt virrvarr när jag behövde det som mest...
Jag behöver dig.
Dina händer, dina ögon, din röst...

Inre konflikt

Jag vet inte vad jag vill just nu! Vad vill jag? Vad vill jag... vad... vill jag...?  Vill jag nåt? Vill jag ha nåt eller nån överhuvudtaget? Varför isåfall?

Det enda jag vet säkert är att jag vill ha MC-kortet och jag vet även varför. Det är väl inte så svårt att lista ut.

Sen så vet jag också att jag vill ha dig. Men jag vet inte varför. Ingen jäkla aning faktiskt. Du var så jäkla gullig och sårbar och mitt hjärta smälte som smör i solsken. Sen förändrades allt, hela din personlighet... taggarna utåt, inte bara mot mig. Det känns som att jag missade nån viktig detalj och det kanske är uppenbart för alla andra men jag FÖRSTÅR VERKLIGEN INTE vad det var som gick så himla snett!

Det är så himla konstigt. Tänker på det flera timmar om dagen. Men blir inte klokare.
Vet att jag borde gå vidare men har inte hittat någon ännu som lyckats stjäla fokus från dig.
Det är bara att bita ihop och kämpa vidare.

Allt är väl som det är av någon anledning även om det är svårt att se just nu.
Jag vet inte vad jag vill just nu! Vad vill jag? Vad vill jag... vad... vill jag...?  Vill jag nåt? Vill jag ha nåt eller nån överhuvudtaget? Varför isåfall?

Det enda jag vet säkert är att jag vill ha MC-kortet och jag vet även varför. Det är väl inte så svårt att lista ut.
Sen så vet jag också att jag vill ha dig. Men jag vet inte varför. Ingen jäkla aning faktiskt. Du var så jäkla gullig och sårbar och mitt hjärta smälte som smör i solsken. Sen förändrades allt, hela din personlighet... taggarna utåt, inte bara mot mig. Det känns som att jag missade nån viktig detalj och det kanske är uppenbart för alla andra men jag FÖRSTÅR VERKLIGEN INTE vad det var som gick så himla snett!

Det är så himla konstigt. Tänker på det flera timmar om dagen. Men blir inte klokare.
Vet att jag borde gå vidare men har inte hittat någon ännu som lyckats stjäla fokus från dig.
Det är bara att bita ihop och kämpa vidare.

Allt är väl som det är av någon anledning även om det är svårt att se just nu.

En skymt av kärleken

Det var vad jag såg idag. Och ändå minns jag inte hur du ser ut.
Kanske beror det på fullmånen, hur planeterna står, att du hamnade i min omloppsbana just idag.
Idag när jag vaknade med ett leende på läpparna och kände på mig direkt att det skulle bli en bra dag.
Vad det än är så känns allt lite bättre bara jag skymtar dig.
Bara vetskapen om att du finns där ute och mår bra gör mig lättare till mods.

Blundar

Verkligheten där ute. Den är ibland hård och kall. Värre än jag klarar av ikväll. Allt mer ofta nu för tiden.

Vill bara gömma mig under täcket och lyssna till dina andetag. Du får tillochmed snarka om du måste. Bara du finns där. Bara din varma mjuka hud mot min och dina andetag som kittlar mig i nacken. I mina tankar finns du där men inte i den kalla hårda verkligheten. Så jag blundar och drömmer mig bort ett tag.

Vill inte se

Önskar att du kunde höra av dig. Bara svara på mina sms. Bara vara lite intresserad igen. Vad hände? Vad gjorde jag fel? Var det så hemskt det vi gjorde den där kvällen? Jag känner mig lurad. Jag har verkligen trillat dit för dig. Du är allt jag kan tänka på. Emil Emil Emil. Vill inte se att du inte är intresserad.

Gå ut eller gå ute?

Jag gjorde iaf det senare. Gick fasen över bron. Jag är knäpp. Sen gick jag och köpte mig en cigarr. Jag som inte ens röker. Jag är nog lite out of my mind. Ni vet ibland gör man vad som helst för att bara få en skymt av nån. Jag känner igen det så himla väl. Precis såhär höll jag på för tio år sedan på gymansiet. Spana efter en vit mercedes. Löjligt likt. Precis såhär kändes det i bröstkorgen och precis såhär väl visste jag att vad jag än gör så förändrar det inte hur han känner. Det är jag som måste ändra mig och komma över det.

Förnuft

Jag kan verkligen fara ut å sväva i mina tankegångar ibland. Undrar om jag alltid har varit sådan. Kan hetsa upp mig nå helt förfärligt över saker som ingen annan verkar se. Ibland undrar jag om jag är paranoid eller schizofren eller både och. En gång hade jag en vän som var bra på att dra ner mig på jorden igen. Förankra mig i verkligheten och hjälpa mig att se på saker ur ett annat perspektiv när min oro gjorde att jag inte kunde tänka klart. Man ska vara rädd om sådana vänner. Det var inte jag. På grund av det klippte min vän kontakten med mig totalt där ett tag. Vi har mötts ibland sedan dess men det har aldrig varit på samma nivå som förr. Man kan säga att jag blev ganska skadad. Kanske förstår ni bättre om jag kallar min vän för förnuft.

Blickar och ord

Är det inte sant, att man kan säga mycket utan att tala? Vi säger så mycket onödigt till varandra. Sådant som egentligen inte spelar någon roll. Ord och meningar av fullständigt nonsens och överflöd. När jag egentligen vill prata om dig. Vad jag känner för dig. Vad jag drömmer om. Vad du gör med mig. Hur du får mig att må. Hur lätt det verkar vara för dig att bara titta åt ett annat håll och hur ont det gör i mig när du gör det. Men att jag är glad ändå, för jag känner så mycket för dig, så många känslor som jag inte har känt på så länge. Jag känner mig så levande och så olidligt närvarande när du inte låtsas om mig. Och även om jag betraktar dig med min fulla uppmärksamhet så lyssnar jag inte på allt du säger. Jag läser istället dina kroppsrörelser, läser dina ögon, ditt tonläge, din blick. Och hur hårt jag än koncentrerar mig så ser jag det inte. Hittar inte det där som jag söker. Döljer du det väldigt väl eller har du slutat sända ut signalerna? Jag längtar efter den känslan du brukade framkalla. En liten blick fick mig att le. Och när du gick förbi mig råkade stöta ihop med mig reste sig vartenda hårstrå på min kropp. Och när din hand råkade vidröra min rodnade jag och hjärtat slog dubbla slag. Är det borta, är spänningen död? Jag hoppas att den ska vakna och skaka min värld igen.

Du...

Jag vet att jag vill ha dig.
Du är min dröm.
Varje dag faller något på plats.
Jag upptäcker nåt mer jag vill ha, och det finns hos dig.

Och trots att du står där dag efter dag framför mina ögon.
Nära nog att ta på.
Så kommer jag inte inpå dig.

Jag försöker tänka på allt jag VET.
Och på allt jag TROR.
Allt jag VILL...

Men ändå tycks jag fokusera mer på vad jag är RÄDD för...
Vad jag är OSÄKER på..
Och vad jag INTE HAR....

Slutet

This is it.
Nu är det på riktigt.
Idag är det dags att åka härifrån.

Jag ska lämna allt det här tråkiga, deppiga bakom mig och se framåt.
Jag vet vad jag INTE vill ha, och jag har blivit bättre på att se vad jag VILL ha.
Kanske även lite bättre på att prata om vad jag känner...
Vi har haft det bra, för det mesta, det har vi.
Men det är mycket saker som aldrig har kommit upp till ytan.
Saker som jag vet att han inte pratar med mig om.
Jag vet förmodligen inte ens hälften av vad han tänker, och tvärt om.
Jag vill inte ha det så mer.
Och inte ens nu, när det verkligen gäller, lossnar det.
Det finns ett uttryck "Fake it until you make it"
jag önskar att det funkade på allt, men det funkar inte i relationer.

Och vet ni, det är inte hela världen om man inte håller ihop livet ut.
Ibland är det snarare hela världen om man håller ut livet ut.
Nöjer sig fast man inte är nöjd.

Jag vill ha lite jävlar anamma!
En karl som inte låter mig åka iväg hur som helst på egen hand.
Nån som höjer mig till skyarna.
Nån som tar mig i försvar om någon säger nåt om mig, eller gör något mot mig.
Någon som säger att jag är fin även om man ser ut som fan.
Nån som delar med sig av sina innersta tankar och lyssnar på mina...
Nån att dela resten av mitt liv med...

Tears of rage and evil laughter

...bara för att det lät så brutalt. Humörsvängningarna är ett faktum.

Ännu en 60årsfest

Den här gången satt du och messade med andra tjejer hela kvällen medan jag satt mitt emot och försökte fånga din uppmärksamhet med tåflörteri och allt jag kunde komma på. Det var ännu en spik i kistan. Inför din familj. Vad gör du med telefonen egentligen, undrade din mamma och du svarade inte så jag svarade han chattar... hade bra lust att säga att du chattade med två unga tjejer från jobbet. Och så ditt tal till din mamma: Tack för att du har uppfostrat mig så bra, och så sitter du och beter dig på det där viset med din sambo mitt emot. Dåligt.

Trasig

När ska tårarna ta slut? Har inte gråtit så här mycket sedan Joel. Och tur är väl det. Man vill ju ha det bra, men vad ska man göra när det inte är det då? Om det inte går att fixa. Om inte ens Jocke kan. En och en halv vecka kvar. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv, jag vet bara att jag vill vara lycklig och just nu ser jag knappt vad jag skriver av alla tårar. Det är inte lycka. Och han kan inte fixa det. Jag är trasig.

Thinking back

Vet inte när det blev såhär. Det måste ha varit kring nyår. Undrar om inte det var första spiken i kistan. Det som hände på nyårsafton. Sedan dess backade jag nog ett steg. Tog avstånd. Vände ryggen till, taggarna utåt. Behöll dem så fram till sommaren. Mycket hinner hända på ett par månader. Man hinner glida isär mycket.

Kanske försökte du hålla ihop oss. Du kom ner till Sthlm på min praktik, du ringde och försökte hålla kontakten. Men vad sa vi egentligen under den tiden? Var det många ord? Jag slöt mig. Det vet jag. Höll det inom mig för att jag inte ville ta konflikten på telefon eller via skype. Eller för att jag inte ville förstöra ett lov. Det var vad jag intalade mig själv. Sanningen är kanske att jag var rädd att ta den överhuvudtaget. Och när jag väl kom hem kände jag mid dum som fortfarande tänkte på det där. MEn vad ska man göra då när problemet inte är löst utan bara skjutet åt sidan.

Jag vill ändå minnas att jag konfronterade dig ganska omgående efter nyår. Att jag sa att jag inte tyckte det var okej att du lät din bästa vän kalla mig idiot utan att du protesterade. Men som så många gånger annars fick jag inte den respons jag hade hoppats på. "Det där är ju nåt mellan dig och honom", "Jag har inget med det att göra"... Jag önskar att du hade stått upp för mig istället, eller åtminstone förklarat för mig varför du kände likadant. Vi kunde ha fixat det där och då men det blev inte så.

Tiden fick gå för långt.


Inte förrän till sommaren hände nåt. Jag minns inte när. Jo. Vi hade snackat om ett uppehåll och vi hade fest och S kom. Jag sa okej fast jag inte alls tyckte det var det. Jag var helt övertygad om att du visste att det inte var ok efter allt som hänt men du kanske blundade för det för att det var enklast. Jag blev så arg så arg. Jag gick på färjan. N&N var där och B's kompis från Sthlm. Och jag var arg. Kastade mig i armarna på nån du kände så du skulle få höra det. Så du skulle bli sårad. Och det blev du. Jag fick min hämnd.

Sedan skällde du på mig med rätta. Jag var glad att få en reaktion. Lite jävlar anamma.
Jag lovade att bättra mig. För mig var det ett stort steg att snacka med din kompis. Jag minns att du tackade mig efteråt.

Vad mer har jag gjort för att bättra mig? Små vardagliga saker. Tillät mig själv göra små saker i vardagen igen som par ska ha i sin vardag. Började inkludera dig igen. Så gott jag kunde. Jag gjorde så gott jag kunde.
Skjutsade dig till 60-års kalaset.

Du följde med till Västmark på kräftskiva.

Vi for på nolia.

Jag köpte en hoj och tänkte att du skulle bli imponerad och intresserad av att umgås med mig på ett nytt sätt. Att vi skulle ha något att roa oss med tillsammans. Men jag kände mig mest jobbig, fick tjata på att vi skulle ut och åka medan du gladeligen for ut med Acke istället. Fick mig att känna mig uppgiven. Men beslutsam att jag skulle ta kortet med eller utan din hjälp.

Så har det känts med mycket. Kan inte komma på något direkt sådär, men det känns som att jag är på egen hand. Jag lyckas inte intressera dig i att göra saker med mig. Och det får mig att känna mig så himla oduglig. Jag blir arg på dig som inte ser att jag försöker, och arg på mig själv som fortsätter. Och jag kan inte fortsätta ha det såhär. Jag tror hela tiden att vi har nått rock bottom och det kan bara bli bättre men någon timme senare är vi där igen. Jag kämpar men gör du det? Jag får ingen respons.


Tidigare inlägg
RSS 2.0