Holding hands

Finns det något mer nervpirrande än första gången man trevande tar den man gillar i handen. Ni vet, det börjar kanske med att man sitter bredvid varann och pratar... och gestikulerar.. och så kommer det där perfekta ögonblicket då man vågar vidröra hans hand. Och han protesterar inte. Så man gör det igen, och igen. Och fjärilarna i bröstet flaxar som galna.

Och så händer det. Plötsligt flätas fingrarna samman med hans. Hjärtat gör en volt och man får svälja för att det inte ska fortsätta upp igenom strupen. Man vet inte om man drömmer eller om det är sant. Vågar inte kolla. Vågar inte se honom i ögonen. Tummen smeker försiktigt hans hand. Killas lite. Kittlas i hela kroppen. Vågar knappt andas. Vill vara i det ögonblicket för evigt...

How to keep alive

Det känns som att lågan är väldigt väldigt svag just nu. Hur får man den att flamma upp igen? Det känns som att det som pågår inte räcker, det kväver det lilla ljus som är kvar. Jag behöver en nytändning. Kan inte vänta en hel sommar på den nytändningen. Det måste ske NU! Eller så kan vi lika gärna skita i det. Det kanske redan är för sent?

This town

Jag är så less på den här stan. Det ger mig verkligen inget att vara här just nu. Jag känner mig rastlös. Håller på och rensar gömmorna. Imorgon ska vi åka till skroten med ett lass. Ska bli skönt att bli av med lite grejer. Man samlar på sig alldeles för mycket saker. Till slut orkar man inte flyga längre...

Holding on

Gick igenom en gammal låda med dikter och texter som jag själv och andra i min närhet skrev för ca 10 år sedan. Så mycket svammel man sparar på i tron om att det ska vara roligt att läsa senare. Den här gången rensade jag ut allt som var elakt och sorgligt och sparade bara sånt som jag minns med ett leende eller texter som faktiskt var lite bra! Kan säga att mer än hälften åkte i soporna. Varför håller man fast vid såna dåliga saker undrar jag? Just let it go för tusan.

Turn me into gold

Det räcker inte att omge sig med personer som glimmar. Man måste själv göra en insats också. Man kan inte bara hänga omkring och tro att man ska bli som man umgås. Man måste agera. Det är ens handlingar som i slutändan visar hurdan man är. Inspiration däremot, kan man få av att omge sig med dessa guldklimpar. Vi får se på dem som förebilder och sträva efter att bli mer som de.

Det går inte att skylla ifrån sig heller gott folk. Det du gör i ditt liv, gör du på eget bevåg. Visst, ibland vet man inte bättre. Men när man vet vad man gör och man vet att det inte är bra så får man stå sitt kast. Man kan inte skylla på nåt som hände en tidigare i livet. Man måste se framåt istället. Inte leva i det förgångna. Lev i nuet, gör det bästa av det du råkar ut för just idag.

Så ska du se att livet ljusnar och du trivs bättre omkring dig själv. Säkerligen gör andra det också.

Lika värde

Folk pratar om att man ska behandla folk lika. Att alla är lika mycket värda. Jag håller inte med. Från födseln kan jag hålla med om att alla människor är lika värda. Sedan börjar man sitt liv. Från födseln och resten av livet kan vi själva påverka hur mycket värda vi är. Vi gör sånt som är bra, och sånt som är dåligt, både för oss själv och andra. Och vi formar en bild av oss själva, både hur i själv ser på oss, och en bild som vi visar utåt för andra att beskåda.

Människan är en falsk varelse. Vi kan säga en sak och mena en annan. Vi kan ge sken om att allt är som det ska när vi inombords är som en tornado. Vi kan ljuga och bedra. Vilka andra varelser gör på det viset? Monster är vad en del av oss är.

Sedan finns det de där guldklimparna. Man stöter på dem ibland. De tycks inte ha ett ont ben i kroppen. Allt de gör är helt fantastiskt, det är som om allt de rör blir till guld. De gömmer sig ibland oss och visar sig när man minst anar det. Jag älskar sådana personer. Jag önskar jag själv vore mer på det viset.

Kan man bli det då? En människa är inte det hon har gjort, utan det hon gör. Man är sina handlingar, men var dag är en ny chans att förändra sitt liv. Alla har vi dåliga dagar, men alla har vi också chansen att göra bättre ifrån oss nästa dag. Det är vad vi gör med dessa chanser som påverkar vem vi är. I våra egna ögon och i alla andras.

Livet är en gåva, man ska göra det bästa av den. Var värdefull. Var snäll. Var som de där sällsynta guldklimparna och förgyll dagen för dig själv och andra.

Om alla...

Om alla levde efter den gyllene regeln och gjorde mot andra som de själva skulle vilja bli behandlade så skulle alla älska varann för alla skulle vara så snälla och ingen skulle ha några brister och livet skulle vara... rätt så tråkigt? Eller?

Ingen skulle tänka på sig själv och ingen skulle drömma. Ingen skulle klaga och så länge man inte har något att klaga på finns det inget att förbättra. Så vi syndar och felar och grämer oss och lär oss av våra misstag och en del förlåter oss våra synder, ibland förlåter vi oss själva, ibland inte, och andra förlåter oss inte heller och vi får leva med vetskapen om vad vi har ställt till med i resten av våra liv. Ibland går det över, ibland är man ärrad för livet. Är det inte det som gör oss intressanta?

Vi formas utifrån det vi går igenom och utifrån de personer vi stöter på. Ibland finner vi en del av oss själva i andra och ibland känner man att man inte har ett dyft gemensamt. Ibland känner man en samhörighet med folk. Ett band som bara infinner sig. Tyst, utan ord ingår man i något slags förbund.

En blick kan berätta en hel novell, men det är inte alltid man hittar någon som kan läsa ens ögon. Även om man blottar hela sitt inre i en blick så gäller det att hitta den där personen som kan läsa en.

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0