En sådan dag

Idag är humöret som en berg och dalbana. Började med en topp som varade i ca en timme och sedan har det dalat. Dalat, dalat, dalat och för en timme sen sa det KRASCH. Och vad händer då? Jo, då hittar man med största sannolikhet mig bölande i min OnePiece, pratande högt med mig själv och utan ett enda vettigt svar på någon av de stora frågorna som tär mitt psyke sönder och samman.

Varför ska det vara så svårt att komma över vissa? Det finns två personer som har krossat mitt hjärta brutalt, och dessa två höjer jag till skyarna i mitt huvud...varför? Vad sjutton ser jag hos dem egentligen? "Det fanns nåt speciellt mellan oss - ett tyst samförstånd, blickar som sa mer än tusen ord, en elektricitet mellan oss när våra kroppar rörde vid varann..." Nej. Det fanns inte. Det var bara i DITT huvud det var så. De kan inte ha upplevt samma sak och därför VAR det inte så. Det var ett missförstånd, Du kände fel. Get over it. GET OVER IT.

De har en sak gemensamt. De ställer de enklaste frågorna med de svåraste svaren...

"Vad vill DU göra?"
"Vad gör DIG lycklig?"

Det där med hälsovecka och gå på någon inspirerande kvällsaktivitet var det inte tal om idag. Nej, istället gräver jag bokstavligen ner mig. Väldigt konstruktivt, jag vet. Men ibland måste jag tillåta mig själv att bryta ihop.

Kärlek..

Hur vet man att man är kär?
Det vet man väl bara?


Har du någonsin varit kär?
Jag är det jätteofta. Mer eller mindre.


Vad är kärlek?

För mig är det nog den där föreställningen om hur man skulle kunna ha det tillsammans med någon. Antingen tilltalar fantasin en såpass mycket att man inte kan tänka på så mycket annat, eller också faller det en inte riktigt i smaken och man fastnar inte för den personen/fantasin och man blir helt enkelt inte kär.

Fast rätt ord kanske hellre skulle vara förälskad? Jag är förälskad jätteofta. Jag är förälskad NU. Flerfaldigt förälskad.

Vart kommer föreställningarna ifrån då? Fantasierna?

En attraktion kan såklart vakna så fort man ser en person, men fantasierna börjar formas först när våra ögon möts. Tänk så mycket man ser i folks ögon. Har man sett personen innan och tyckt om vad man såg, så kanske man får sig en riktig volt i bröstet om blickarna tillåter fantasin att skena när ögonen väl möts. Där har du vad jag kallar kärlek vid första ögonkastet. Och ibland är det helt tvärt om, nån kan va jättesnygg men när man ser dem i ögonen så händer inte ett dugg. Då blir jag inte kär.

Eller så kanske personen inte ens fångade mitt intresse förrän våra ögon möttes och man bara hisnar till och vips så har man trillat dit utan att fatta ett dugg! Eller så har man känt varann ett bra tag men plötsligt matchar något när man ser varann i ögonen och det gnistar till som aldrig förr... ni har säkert varit med om alla varianter ni med.

Ibland är man kär ett tag och det är frid och fröjd, tills en dag då man ser varann i ögonen och inser att fantasierna har förändrats. De stämmer inte längre. Ens drömmar förändras ju ständigt, och tar man död på föreställningarna om det där ljuva livet tillsammans, har man också tagit död på kärleken. Jag har varit med om det, men bara förstått vad som hände en enda gång - när jag såg att hans drömmar inkluderade mig, men att jag inte längre var den han trodde. Jag platsade inte in i hans drömmar eftersom hans idé om mig inte längre överensstämde med min egen uppfattning av mig själv och vice verca.

Att sätta sig själv i första rummet

Inte alltid så lätt. Har varit fast beslutsam om att tänka på mig själv och vad jag vill och behöver men så plötsligt igår kom jag på mig själv med att åter igen hamnat i en sits där jag gör saker för att andra vill det, utan att få ut nåt bra av det själv. Jag har ju fått nog av det där! Jag blir så ARG på mig själv, som trillar dit så himla lätt, som bara vill göra alla andra nöjda - på min egen bekostnad eller ej... Och arg på de personer som styr in mig i den situationen om och om igen. Jag har så svårt för att säga NEJ. Varför är det så svårt?

RSS 2.0